Man kastas skoningslöst i från dag till dag mellan hopp i form av sol, medelhavsvärme, uteserveringar och sololja samt förtvivlan i form av regn, tjocksockar, paraply och frossa. En slags bergochdalbane åkande som lämnar en känsla av otrygghet efter sig… bikini eller långkallingar, ute eller inne, sololja eller fleecejacka?
Man kan inte lita på VÄDRET vilket medför att man omedvetet (för att skapa den balans och kontinutet vi människor så starkt behöver och för att på nåt sätt uppnå ett status quo i tillvaron) mest sitter inne med neddragna persienner och kollar på avsnitt efter avsnitt av andra säsongen OC och typ bara hänger i ett slags väntan. Ett väntan som inte är så “sexigt” men åtminstone stabilt.
OC i all ära men va fan... antingen eller va? Man måste få veta att man kan lita på vädret, att man kan planera sitt liv! Att man kan ringa Klubbviken och boka lunchbord ännu en dag för man vet att i morgon lyser solen igen eller att man kan hyra fem filmer på Hemmakväll för man vet att även i morgon kan vi mysa i soffan och kolla film hela dagen medan regnet smattrar mot rutorna.
Suck! Hur ska det gå? Läs mer på SvD
