Igår hade vi en historisk dag igen på radhuslängan. Jag låg på soffan och höll tummarna och stirrade på ett foto av Unge Herr Elofsson (aka KKB) och tänkte hur gick det här till? När gick tiden? En timma låg jag där och stirrade och ju längre tiden gick desto mer övertygad blev jag att han hade kuggat! Så ringde telefonen… KKB kvittrade i andra sidan luren och jag skrek som en galning…
Vilken lycka, vilken frihet… Grattis KKB! Jag ringer när jag behöver skjuts 
HELA FAMILJEN KARLSSON/ANDREASSON ÖNSKAR DIG GRATTIS KIM!!
KÖR NER MORSAN TILL ALINGSÅS VETTJA