Vilken resa…

Premiären på hemmaplan avklarad och vilken SMÄCK! Jag få som vanligt nypa mig i armen för att förstå att jag nu befinner mig på riktigt i Coop Arena och ska kolla på elitseriehockey och Bello ska vara med. Hela förra vintern fick jag nypa mig i armen och sitta med stota glädjetårar i ögonen för spelet med Almtuna och allsvenskan. Puh….  Trots den nesliga förlusten i fredags så kan jag ju inte annat än vara glad, för jag tyckte det gick som en dans. Jag filmade hela introt och när Speaker-Anki presenterade spelarna en efter en så rann tårarna stilla.

Efter “Erikssons”  attack på MIN SON i andra kom jag skakande av ilska och med pulsen på 180 in på toaletten. Där träffade jag Styrmans mamma och hon frågade glatt om jag frös? Ha ha ha! Näe jag frös inte! Jag spelade tre perioder stenhård hockey på läktaren och var helt slut när slutsignalen ljöd. Lycklig och med ett flin större än en kontinent gick jag hem till radhuslängan och tro mig när jag säjer att denna kväll kommer jag aldrig i hela mitt liv nånsin att glömma.

Bilder...

Film...